Kategori: Politik

Jag har som så många andra firat lite jul och bara varit ledig. Nåja, lite fotbollsdömande hinner man ju med. Så har jag gått och funderat över den turbulens som varit i den svenska politiken de senaste månaderna. Egentligen ända sedan valet i september. Så mycket klavertramp från en regering har väl sällan skådats. Visserligen hade Reinfeldt lite problem 2006. Men det var bara en västanfläkt jämfört med den orkan som Löfvén och hans gäng lyckats fixa. Då, 2006, fick ett par statsråd gå kort efter sina respektive utnämningar. Den ena hade inte betalt TV-licensen och den andra hade haft en svart hemhjälp. Alltså betalat svart, inte haft en hemhjälp som var svart (nu blir man säkert kallad rasist). Då var mediadrevet snabbt ute. Undrar var de  fanns nu när Romson sladdade lite. Som jag ser det är de enda som har erfarenhet och kompetens att sitta i en regering varit väldigt anonyma. Jag tänker på Mikael Damberg och Ylva Johansson. Även om jag inte delar deras politiska åsikter i alla lägen anser jag att de är kompetenta personer.

Vad har den här regeringen lyckats med? En vice statsminister som även är miljöminister som har målat sin båt med förbjuden och giftig bottenfärg. Hon har kört på skattefri diesel (var tog mediadrevet vägen). En kulturminister som är väldigt snabbt ute med diverse kommentarer runt branden i moskén i Eskilstuna långt innan man vet om det är ett attentat eller en olyckshändelse. En finansminister som pratar om ”tomma lador”, samtidigt som hela värden är imponerade över att Sveriges regering (den förra alltså) lyckats hålla ekonomin igång i en lång lågkonjunktur. Även i nyheterna i USA pratade man mycket och länge om denna till synes totala okunnighet hos den nya finansministern. Då är väl inte Sverige huvudnyhet speciellt ofta i det landet. Löfvéns insats i EU-nämnden ska man kanske helst glömma. Det måste varit en av de mest farsartade möten som genomlidits på den nivån.

Så har vi haft, och har, en lång debatt om vad som är demokrati och om SD är fascister eller inte, samt en liten nästan obefintlig diskussion om vad som kanske kan vara kommunistiskt eller inte. Fördelen är att fler pratar politik än tidigare. När man läser inlägg på Facebook inser man hur lite många människor egentligen vet samt hur ofta de blandar ihop olika saker som inte har med varandra att göra. Likaså inser man hur stor rädslan är för det som är nytt och okänt. Man har många gånger även svårt att acceptera andras åsikter, hur skruvade de än må vara. När det handlar om rädslan för det som är okänt är jag övertygad om att en stor del av SDs framgångar ligger där. De spelar på att många människor inte känner till andra kulturer och sprider därmed falska rykten om religion (islam framför allt), bidrag, mängden flyktingar som Sverige tar emot och hur många som blir avvisade (det nämns inte alls)

Sedan finns det personer som borde veta bättre och inse vad man har för roll. En viss riksdagsman (eller man kanske inte får skriva så om en ledamot från Vänsterpartiet), Rosanna ”du är inte min talman” Dinamarca, har visat ett tydligt förakt mot det demokratiska system hon är vald till. Hon väljer att inte tilltala Björn Söder (SD) med ”herr talman”. Jag gillar inte vare sig SD eller V, men om jag nu var riksdagsman så är det vissa regler jag har att förhålla mig till. Dessutom har SD valts in i allmänna val, precis som V. Bägge partierna är i grunden och historiskt inte direkt demokratiska, utan har ganska blodiga historier bägge två.

Även Åsa Romson har varit ute och cyklat igen. MP har tvingats acceptera en av de absolut mest nödvändiga infrastrukturprojekten i Stockholm. Nämligen Förbifart Stockholm. Den borde ha byggts för typ 20 år sedan, men som vanligt får inte Stockholm den mängd medel som behövs för att bygga ut infrastrukturen i den takt som behövs i det tillväxtområde som Stockholm med omnejd är. MP verkar blunda för att kunna satsa på kollektivtrafik behövs vägar. För att bussar och Taxi (räknas det som kollektivtrafik?) ska kunna komma fram måste det finans vägar så annan trafik, dvs den som ska förbi, åker en annan väg. Dessutom växer Stockholm. Det betyder fler fordon. Även om förhållandevis färre åker bil ökar givetvis antalet bilar när befolkningen ökar. Det var direkt pinsamt att höra denne Romson i radio efter att regeringen tagit det enda vettiga beslutet.

Å så slutligen spelet runt den överenskommelse som regeringspartierna slutit med Alliansen. En hel del inom Alliansen anser att man lagt sig platt för Löfvén och regeringen. Vissa kallar det förakt mot väljarna och att demokratin är avskaffad. Någon jämförde Sverige med Nordkorea. Jag ser så här på saken. För ett år sedan bröt den dåvarande oppositionen tillsammans med SD ut en del av Alliansens budget på ett sätt som man tidigare kommit överens om att inte göra. Då gick det bra att samarbeta med SD för vänstern med anledning av diverse uttalande från dem runt årets budgetbeslut. En anledning till at Sverige varit framgångsrika genom den senaste lågkonjunkturen, och även tidigare, är att en minoritetsregering kunnat få igenom sin budget och därmed kunnat driva sin politik. Vi ska komma ihåg att landet har så gott som alltid haft minoritetsregeringar. Sossarna har alltid litat på V. Om jag inte missminner mig har de bara varit i egen majoritet en mandatperiod för hest länge sedan. Alliansen hade egen majoritet 2006-2010, men för övrigt har vi alltid haft minoritetsregeringar. Se på länder som Italien, Belgien och andra länder med ett instabilt politiskt landskap. Där mår ekonomin inte bra. Mår ekonomin inte bra mår inte landet bra och man kan inte genomföra de förändringar ibland annat sociala frågor som man sannolikt vill göra.

Alliansen kommer att driva en aktiv oppositionspolitik även i framtiden. Man kan bara hoppas på att S och MP håller löftet efter valet 2018 när en ny Alliansregering ska få igenom sin budget.