Kategori: Politik

Imorgon är det val. Vad finns för val?

av arnefred, publicerad i Politik

Imorgon, söndag 9 september 2018, är det allmänna val här i Sverige. Det finns säkert någon som har missat den lilla detaljen. Här kommer min spaning om de olika partierna och vad de står för. Inte helt objektiv, men ändå tänkvärd!!!

SD: Jag börjar med det färskaste riksdagspartiet. De har en grumlig bakgrund, vilket media och alla andra partier är väldigt snabba att påpeka. En röst på dem är snarare en protest mot de andra partierna mer än att nästan var 5:e väljare är rasist. Det sorgliga, eller nödvändiga, är att man måste börja prata med detta partis representanter oberoende vad man tycker. På samma sätt som man historiskt även har pratat med det andra ytterlighetspartiet, Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet: De har knappast gjort upp med sitt solkiga förflutna. De borde granskas minst lika mycket som SD, men av någon anledning har media väldigt svårt att göra det. En röst på dem är en röst för på sikt svårigheter för företagande. Man vill öka beskattningen av de ”rika”. Det skulle vara kul att få veta vilka de ”rika” är. Är det jag som har en lön på runt 50000 kr per månad? De som är rika på riktigt betalar oerhört mycket i skatt redan idag. Ökar man beskattningen är risken stor att de, liksom Nordea, flyttar utomlands. Då minskar skatteinkomsten! Men det verkar inte V fatta. Dessutom har de allt för täta kontakter med ickedemokratiska element. De är alltså inte trovärdiga när det gäller demokrati på riktigt.

Socialdemokraterna: Det här partiet är grumligare än den allmänna bilden. Det finns en justitieminister som på allvar vill begränsa tryckfriheten och försvåra eller hindra journalister att göra sitt jobb, om de har ”fel” åsikter. En direkt antidemokratisk strömning som måste stoppas! Även sossarna har släppt in mörka element, via sina broderorganisationer, som Miljöpartiet har gjort. Personer med direkta kopplingar till högerextrema terrorgrupper i Turkiet bl a.

Miljöpartiet: Egentligen är det inte mer miljö i detta parti än det är Napolion i en Napolionbakelse, dvs bara namnet. Ett totalt livsfarligt parti som inte har några hämningar vilka man släpper in på höga och beslutande poster i partiet. Mehmet Kaplan är den mest kända. En herre med direkta kopplingar till inte helt rumsrena organisationer i Turkiet. Han fick (som väl är) avgå som minister, men tillåts fortfarande vara medlem i partiet. Sedan har vi Ali Kahlil i Botkyrka som ville sälja 3000 röster från sin klan till moderaterna för att få bygglov till en ny moské. Han fick visserligen sparken, men bara det att man har dessa två och även fler exempel visar att detta är ett minst lika farligt parti som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. När det gäller själva miljöpolitiken är det bara symbolhandlingar som ger ytterst lite resultat i verkligheten, dessvärre.

Centerpartiet: Annie Lööf har lyckats bra att föra fram Centern som ett seriöst grönt alternativ som fungerar i en ladsbyggd, till skillnad från MP. Däremot har de tillsammans med de rödgröna tagit en lag som inte går att följa. Dvs lagen som ger 9000 afganska pojkar möjlighet att stanna kvar för studier, fast de egentligen inte har några skäl att få uppehållstillstånd. En lag som på sikt kommer att lura dessa killar som säkert tror att de ska få stanna kvar här.

Om man vill rösta på dessa partier bör man fundera mer än en gång om man på riktigt vill utveckla samhället. Att lägre skattetryck ger mer skatteintäkter är redan bevisat, även om vänstern har väldigt svårt att räkna.

Moderaterna: Jag är besviken på mitt parti. Den här valrörelsen har man fokuserat på att försöka ”få tillbaka” röster från SD: Frågan är om det är dit fd M-väljare har gått. Sossarna har sjunkit ungefär lika mycket som SD har vuxit. Man kanske borde börja i den ändan. Sedan har visserligen en del vänstersossar gått vänsterut. För övrigt har man ändå tryckt på vikten av att minska bidrag och öka arbetet med att få ut folk i just arbete. Det ökar skatteintäkterna på riktigt.

Liberalerna: Jan Björklund har lyckats väldigt bra. De har framställt sig som ett verkligt bra alternativ om man inte tror på vänstern eller vågar lita på moderaterna. Ett klart vettigt alternativ, i alla fall i riksdagen.

Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor har gått från klarhet till klarhet. Det är den partiledare som jag är mest imponerad av under den här valrörelsen. Både hon och Annie Lööf har markerat med styrka mot Åkesson och SD på ett ypperligt sätt. Även KD är ett bra alternativ om man vill värna om den demokrati vi har  (eller har vi det) och vill bevara och till och med utveckla!

Till sist. Det är dags att på allvar fundera över det som kallas public service. Att SvT tar avstånd från ett partis (SD) och ett uttalade är anmärkningsvärt. Att de inte kan sända ett program med de åsikter Åkesson uttalade är självklart. Men här var det en politisk debatt! Det är en helt annan sak. Har ska alla åsikter (även helknäppa och tokiga) kunna komma fram utan att en klåfingrig programledare ska ”ta avstånd”. Den detaljen sköter förhoppningsvis väljarna imorgon…..

Annons

Feghet? Rädsla? Naivitet?

av arnefred, publicerad i Politik

Hur kunde det bli så här? Med vad? Jo, med Miljöpartiet. Egentligen struntar jag högaktningsfullt i det partiet. Jag anser att de inte har något existensberättigande, annat än som opinionsbildare. Där har de varit mycket bra. Det är fler än jag som har samma fundering över hur ett parti som grundades av folk som värnade om fred, miljö och kvinnofrågor kunde hamna så snett? Jag tror att man när det gällde miljöfrågorna var besvikna på centern. Ett parti som stödde sig och stöttade några av de då (vi pratar 80-talet) några av de största miljöförstörarna i landet, nämligen bönderna. De öste ut mängder av gödningsmedel och bekämpningsmedel för att få bra skördar. På samma sätt tror jag att man som fredsivrare var besviken på samtliga demokratiska partier (vi pratar fortfarande 80-tal och v hette VpK och visade öppet sin sympati åt dåvarande Sovjet). Kvinnofrågan har väl aldrig varit överst på någon av de stora partiernas agendor. Sedan får Löfven kalla sin regering den första feministiska regeringen. Jag anser personligen att så fort vi hade ministrar från bägge könen i regeringarna kan man kalla den för feministisk. Detta oberoende om stadsministern har hetat Palme, Fälldin, Karlsson, Bildt, Persson eller Reinfeldt. Dessutom vill man som sagt ha rent ut till vänster och kommunismen, som man med visst fog inte litar på. Det är alltså fortfarande 80-talet och kalla kriget är ruggigt kallt, innan de kommunistiska staterna i öst väl faller i slutet av detta årtionde.

Ett gäng visionärer och idealister skapar ett parti som efter stort arbete först åker in i riksdagen, sedan ut, men så småningom in igen. Man växer, inte fort, men man växer. Jag vet inte när de mörka ultrareligiösa krafterna började infiltrera Miljöpartiet. Men sakta men säkert har de lyckats ta sig in i den innersta kretsen i ett parti som säger sig stå för öppenhet och allas lika värde. Att man inte lyckats hålla rent tror jag beror på att dessa mörkermän (det är ju inga kvinnor, de ska ju vara hemma och passa barn och laga mat) så fort de blir attackerade, eller ifrågasatta tar fram offerstämpeln eller rasistkortet. Det är av samma orsak som vi har ett i det närmaste brunt parti ute på högerkanten. Det är konstigt att det ska vara så svårt att kunna ha en seriös debatt utan att offerspöket eller rasistkortet kastas fram.

Sedan har vi i vårt sekulariserade land svårt att förstå varför man kastar skuld på ett helt folk. Nu när Kaplan äntligen avgick skyndar hans försvarare fram och anklagar judiska sammansvärjningar och annat skitsnack som orsak till att han avgick. Ingen som helst självkritik. Jag vet att det inom regeringen finns krafter som ser ytterst allvarligt på att man i vissa (förhoppningsvis små) kretsar arbetar mot det som vi i Sverige jobbat för i så många århundraden. Nämligen människors lika värden, oberoende av kön. Samtidigt är det ingen mänsklig rättighet att ha ett visst uppdrag, eller få ett statligt eller kommunalt bidrag, om man bryter mot svensk lag. Jag hoppas verkligen slippa uppleva den dag när våra lagar underställs diverse religiösa lagar. Dessvärre har det redan inträffat i de fall där DO fegat ur och givit representanter för dessa extremreligiösa rätt när de vägrat hälsa på kvinnor på ett civiliserat sätt.

Till sist. Det är direkt pinsamt att lillpojken Fridolin sitter i TV och inte förstår att kvinnor kan känna sig kränkta när en person vägrar hälsa genom att ta i hand! Journalisten skulle intervjua den där pajasen (inte Fridolin) som tillhör en liten sekt, inte ha sex med honom! En sak måste vi dock ha klart för oss (hoppas jag). Vi pratar om en ytterst lite minoritet av i detta fall muslimer. I min värld hoppas jag att alla moderna människor ser mer likhet än olikhet mellan könen. Vi är alla människor.