Så var det dags igen

25 Okt

När man trodde att det inte kunde bli värre så blev det så. Värre alltså. Återigen har ledare och föräldrar i knattefotbollen gjort bort sig totalt. Okay, domaren är inte helt oskyldig. Men här handlar det om självförsvar.

Ingen kan ha undgått händelsen i Åkersberga i söndags när en ledare för ett lag i pojkar 12 (!) efter en match konfronterar domaren och har åsikter om domarens insats. Var det straff eller var det frispark (hände ojustheten innanför eller utanför straffområdet). Hallå!!!! Vi pratar pojkar 12!!! Det är totalt oviktigt om domaren gjorde bedömningen om spelaren var utanför eller innanför straffområdet! Spelarna är under utbildning. Domaren i fråga är ung. 21 år. Han har visserligen dömt några år, men det spelar i det här fallet ingen roll. Ledaren ska inte ge sig in i en dialog med domaren efter matchen. Inte under matchen heller för den delen.

Ett gäng föräldrar lade sig i det hetsiga meningsutbytet och för att göra en lång historia kort så slutade det med att en förälder bröt ett ben. Det finns en mängd olika uppfattningar hur det gick till. Vad som är sanning eller inte där vare sig kan eller vill jag spekulera i. Jag kan bara konstatera att föräldrarna inte har där att göra. Ledaren har inte där att göra. Vill man inte tacka domaren behöver man inte göra det. Vill man fråga om ett eller annat runt matchen bör man vänta 10-20 minuter så alla hinner samla sig och (om det varit hetsigt) lugna ner sig.

Men nu pratar vi POJKAR 12(!!!). Spelare i den här åldern ska ha kul. Uppleva gemenskap. De är under utbildning! Ett mål hit eller dit, en vinst hit eller dit är totalt ointressant. Okay, alla spelare vill vinna. Jovisst. Men det försvarar ändå inte beteendet att hacka på domaren.

Det är samma sjuka som i seniorfotbollen. Det är aldrig domaren som gör att ett lag förlorar. Det fixar man så bra på egna meriter, dvs man spelar sämre och gör färre mål än motståndarna. Sedan finns det givetvis dåliga domare. Det finns dåliga spelare. Det finns dåliga tränare och ledare. Dåliga spelare och ledare hanterar klubbarna på olika sätt. Mindre bra domare tar vi hand om från domarkommitténs sida och försöker få dem bättre genom utbildning och coaching.

Jag är så innerligt trött på ungdomsledare (och föräldrar) som tror att deras killar kommer att bli fotbollsproffs. Det är ytters sällan man hittar talanger i dessa unga år som sedan ”blir något”. De allra flesta spelare (och domare) blir duktiga genom träning träning och åter träning. Att man är fokuserad och brinner för sin sak. Listan kan göras hur lång som helst på spelare som varit ”talanger” som barn, unga och i yngre tonåren. Men de som blir något har en låga för i det här fallet fotboll. De älskar att träna, att bli bättre.

Det är det som ledarna i pojkar 12 ska förmedla. Inte att domaren var ”dålig” för han missade en straff och ”bara” dömde frispark. Sedan önskar jag ett större regelkunnande hos tränare och ledare. På seniornivå även hos spelare. Det förekommer i nästan varje match att någon ifrågasätter ett domslut. Inte för att det är del, utan pga dålig regelkunskap.

Hur kommer man då tillrätta med det här? Jag tror bara det finns en väg. Dialog. Att vi som är aktiva som domarinstruktörer, domarobservatörer, aktiva domare på alla nivåer, och domare som avslutat sin aktiva domarkarriär går ut till klubbar och lag. Att vi finns med på alla ledar- och tränarutbildningar och pratar domarfrågor. Förklarar regler. Beskriver domarnas situation. Först då kommer vi att få respekt för domsluten.

Navigare nesesse est

13 Aug

Eller att segla är nödvändigt. Jag tror det är så det både stavas och översätts från latin till svenska. Varför då detta? Jo, det är snart tre veckor sedan jag blev påkörd ute på fjärden nära kobben. Jag tänker inte skriva om det eftersom vare sig polisutredning eller försäkringsärendet är avgjort. Ja, jag var nykter. Men det väckte en del andra tankar.

WP_20160729_17_39_13_Pro_LI

På 70- och 80-talen när jag arbetade på Waxholmsbolaget och for runt ganska mycket i skärgården var det väldigt mycket båtar på den tiden. Både segelbåtar och motorbåtar av olika storlekar och varianter. De gick inte så fort. Runt 20-25 knop. Ja, inte segelbåtarna. De hasade fram i ett helt annat tempo. Där var det en annan filosofi som dessutom var ganska intressant. Mer om den senare.

Motorbåtarna for alltså omkring i 20-25 knop. De som körde hade sjökort, oftast. Riktiga sjökort på papper. De hade dessutom i de flesta fall åtminstone förarbevis. De visste att hålla koll och (oftast) inse att båtar som kommer från styrbord (höger) har någon form av förkörsrätt. Eller jag ska i alla fall ha vet att hålla undan. Som förare av en mindre båt (under 25 meter) ska jag dessutom se till att yrkestrafiken kommer fram.

Idag med alla dessa elektroniska hjälpmedel har det hänt något. För det första är det färre båtar ute i skärgården mot för 30 år sedan. Det är kanske tur det. Det går dessutom fortare idag. En båt som går 20-25 knop anses nästan vara långsam i dagens läge. Med ribbar och skotrar och andra fartvidunder är farter över 30 knop mer regel än undantag. Så var det elektroniken. Det är bra att det finns, men det är allt för många som inte ser ut på verkligheten utan har blicken fastnaglad på den där bildskärmen som med hjälp av GPS visar var jag är, vilken kurs jag har och hur fort det går. Problemet är bara att jag har en känsla av att allt för många inte förstår att använda informationen på rätt sett.

WP_20160725_19_16_09_Rich_LI

Det är fortfarande så att man ska ha koll på vad som händer runt min färd. Inte på skärmen utan i verkligheten. Här har det skett en kompetensminskning som är oroväckande, anser jag. Det i kombination med högre farter gör att det både lättare och snabbare kan inträffa tokigheter. Precis som med mig för några veckor sedan….. Det känns som allt för många glömmer att sjökort på papper och utkik i verkligheten är prio 1 och elektroniken är en hjälp!!!

Så var det då det där med seglare. Väldigt många seglare tar ner trasorna när det börjar blåsa lite och går med motorkraft istället. Men när det mojnar och vinden kanske försvinner helt, då åker seglen upp och man sitter där och kikar på de slakt hängande trasorna. Man ser fundersam ut som om man undrar varför det inte händer något. En helt stillsam iakttagelse som säkert en del textilraggare inte håller med om.

%d bloggare gillar detta: