Navigare nesesse est

Eller att segla är nödvändigt. Jag tror det är så det både stavas och översätts från latin till svenska. Varför då detta? Jo, det är snart tre veckor sedan jag blev påkörd ute på fjärden nära kobben. Jag tänker inte skriva om det eftersom vare sig polisutredning eller försäkringsärendet är avgjort. Ja, jag var nykter. Men det väckte en del andra tankar.

WP_20160729_17_39_13_Pro_LI

På 70- och 80-talen när jag arbetade på Waxholmsbolaget och for runt ganska mycket i skärgården var det väldigt mycket båtar på den tiden. Både segelbåtar och motorbåtar av olika storlekar och varianter. De gick inte så fort. Runt 20-25 knop. Ja, inte segelbåtarna. De hasade fram i ett helt annat tempo. Där var det en annan filosofi som dessutom var ganska intressant. Mer om den senare.

Motorbåtarna for alltså omkring i 20-25 knop. De som körde hade sjökort, oftast. Riktiga sjökort på papper. De hade dessutom i de flesta fall åtminstone förarbevis. De visste att hålla koll och (oftast) inse att båtar som kommer från styrbord (höger) har någon form av förkörsrätt. Eller jag ska i alla fall ha vet att hålla undan. Som förare av en mindre båt (under 25 meter) ska jag dessutom se till att yrkestrafiken kommer fram.

Idag med alla dessa elektroniska hjälpmedel har det hänt något. För det första är det färre båtar ute i skärgården mot för 30 år sedan. Det är kanske tur det. Det går dessutom fortare idag. En båt som går 20-25 knop anses nästan vara långsam i dagens läge. Med ribbar och skotrar och andra fartvidunder är farter över 30 knop mer regel än undantag. Så var det elektroniken. Det är bra att det finns, men det är allt för många som inte ser ut på verkligheten utan har blicken fastnaglad på den där bildskärmen som med hjälp av GPS visar var jag är, vilken kurs jag har och hur fort det går. Problemet är bara att jag har en känsla av att allt för många inte förstår att använda informationen på rätt sett.

WP_20160725_19_16_09_Rich_LI

Det är fortfarande så att man ska ha koll på vad som händer runt min färd. Inte på skärmen utan i verkligheten. Här har det skett en kompetensminskning som är oroväckande, anser jag. Det i kombination med högre farter gör att det både lättare och snabbare kan inträffa tokigheter. Precis som med mig för några veckor sedan….. Det känns som allt för många glömmer att sjökort på papper och utkik i verkligheten är prio 1 och elektroniken är en hjälp!!!

Så var det då det där med seglare. Väldigt många seglare tar ner trasorna när det börjar blåsa lite och går med motorkraft istället. Men när det mojnar och vinden kanske försvinner helt, då åker seglen upp och man sitter där och kikar på de slakt hängande trasorna. Man ser fundersam ut som om man undrar varför det inte händer något. En helt stillsam iakttagelse som säkert en del textilraggare inte håller med om.

Ett litet leende

Jag har i min omedelbara närhet en ung dam, vi kan kalla henne Anna, som arbetar i en livsmedelbutik. En kedja med tre bokstäver, vi kan kalla den….. Äh, det spelar ingen roll. När det gäller det här inlägget är sortens butik och varukedja inte intressant.

Den nyss nämnde unga damen, som jag här kallar Anna heter egentligen någonting annat. Men det spelar heller ingen roll. Det intressanta är en del av de historier hon berättar när hon kommer hem. De flesta kunderna är helt okay. En del är bra, men så kommer man till den där lilla klicken som uppför sig på ett sätt som gör att man kan bli mörkrädd.

Det finns folk som låter sitt dåliga humör gå ut över den stackars tjejen (det är oftast tjejer) som sitter i kassan. Jag har ofta undrat varför. Det är inte hennes (eller hans om det är en kille) fel att man inte kan göra kontantuttag från vissa banker i kassan. Det är inte hans (eller hennes) fel att man bara kan ta ut ett maxbelopp, utöver den summa varorna kostar. Det är inte personen i självskanningen som avgör vem eller vilka som ska kontrolleras. Så här kan man hålla på i evigheter.

Tänk om alla, utöver det vanliga ”hej” till personen i kassan tog sig någon extra sekund och lämnade ett litet leende. Man behöver inte kallprata eller säga något alls, om man inte vill. Men ett litet leende. Att visa respekt genom att INTE prata i sin telefon medan man betalar. Eller åtminstone be om ursäkt för det. Om alla gjorde det skulle personen i kassan i sin tur vara mycket trevligare mot alla kunder. Det är så enkelt.

Det händer att dottern, som heter Anna, men i andra namn, är så ledsen pga dumma, klumpiga, respektlösa kunder. Det är som om vissa personer inte betraktar den här typen av personer med den här typen av jobb med respekt. Man behöver inte respektera vare sig dem eller det jobb de utför. Den inställningen är så tråkig. Personligen försöker jag att alltid besvara det där ”hej” man alltid får. Även om killen eller tjejen i kassan har leendet upp och ner försöker jag att göra mitt för att hon/han (jag vägrar använda hen) ska bli på bättre humör.

Alla ni som orkat läsa ända hit, glöm inte bort att det är en livs levande människa som sitter där (eller står). En levande person med känslor och tankar.

🙂

Förbud eller inte?

Så har det varit nyår igen. Gott med god mat och god dryck. Trevligt med mousserande vin eller riktig champagne. Många har ätit hummer och/eller andra skaldjur medan somliga andra tryckt i sig lite oxfilé. Så närmar sig klockan midnatt och det gamla året byts hux flux ut mot ett nytt. Inte för att det märks någon oerhörd skillnad. Men man tar sin skål och pussar sin sambo/samba/man/fru, eller vad som råkar finnas i närheten just för tillfället. Så långt är det helt okay med en kväll när alla firar. Det som gör att man sätter maten i halsen och skumpan känns lite fadd är alla smällare och fyrverkerier.

Jag har inget emot att det pangar och smäller lite. Jo, det har jag. När det börjar smälla flera dagar före tolvslaget på nyårsnatten och sedan fortsätter ett antal dagar in på det nya året. Alla som har husdjur känner kanske samma sak som jag. Varför måste man smälla så långt före och så långt efter själva tolvslaget? Att se sina husdjur skaka av rädsla är inte kul. Att se hur de lider för att de inte vågar gå ut och kissa är inte heller kul.

Smäll gärna. Men koncentrera hela härligheten till minutrarna runt midnatt. Å andra sidan, varför måste man ha dessa inte helt miljövänliga (och dyra) pjäserna över huvud taget? Det kostar väldigt mycket pengar för några få minuters smällande och visslande. Det är visserligen upp till var och en att elda upp hundratals eller kanske tusentals kronor på eländet. Fler och fler butiker har slutat att sälja fyrverkerier, vilket jag tycker är bra. Men jag som i vanliga fall är kraftfull motståndare till förbud av olika slag börjar nästan tycka att detta elände borde förbjudas. Helt plötsligt är begreppet säkerhet inte värt speciellt mycket. Många som skickar iväg raketerna är inte direkt nyktra. Det är väldigt lätt att en liten raket helt plötsligt drar iväg åt fel håll bara för man är lite fladdrig med tändhanden på grund av de glas med vin, öl och annat man tryckt i sig under kvällen.

Jag lyckades få ut den stackars hunden vid 5.30 på nyårsdagens morgon. Då hade hon inte varit utanför dörren på nästan 20 timmar! Tänk dig att inte få gå på toaletten på nästan ett dygn! Men fast klockan var sent/tidigt (stryk det som inte passar) var det någon som smällde av ett antal smällare. Visserligen en bra bit bort. Men det räckte för att hundstackaren inte ville vara ute längre. Fast de flesta fyrverkerier och smällare hade smällts av fem-sex timmar tidigare låg det fortfarande en tung dimma av rök som stank avdankade fyrverkerier. Det är knappast direkt positivt för miljön.

Förbjud skiten! Var hårdare med de tillstånd som faktiskt behövs för att få anordna ett fyrverkeri. Sälj bara fyrverkeri till de som har tillstånd och då förbinder sig att smälla av dessa just vid midnatt.

Så! Nu har jag fått gnälla av mig lite och vara bitter och inåtvänd. Nu kör vi! Ser fram mot ett spännande år, precis som alla andra år.

Gott nytt år!