Dagen efter……

Igår hände det som många vetat skulle hända, förr eller senare. En supporter blev ihjälslagen av några huliganer. Det finns inte så mycket mer att såga om det. Många har det senaste dygnet pratat om det som hände i Helsingborg. Supportrar, spelare, ledare, domare och vanliga människor inom eller utanför fotbollen. Alla har visat sin avsky mot dådet och oberoende av egen klubbtillhörighet eller klubbsympati har man deltagit i Djurgårdsfamiljens stora sorg och saknad.

När jag kom till jobbet idag var det en av kollegorna som undrade om jag var sur. Nä, sa jag. Bara oerhört ledsen och bedrövad.

Precis som många andra hoppas jag att Justitieministern nu tar Björn Erikssons utredning till sig och genomför de förslag till åtgärder som finns beskrivna där. Det behövs inte fler utredningar. Det behövs action! Dessvärre tror jag hon är för feg! Klubbarna, supportrarna och andra inom fotbollen klarar inte själva att ta sporten tillbaka från våldsverkarna. Det behövs tuffa politiska beslut och de behövs nu. England kunde och Tyskland kunde. Kunde de så kan vi i Sverige. Varför ska man exempelvis maskera sig? Ja, inte är det för att gå på maskerad. I alla fall inte samtidigt som man marscherar mot en fotbollsarena. Fram med ett förbud att maskera sig. Det gäller för övrigt även vid diverse politiska tillställningar. Om det sedan är ett gäng som kommer maskerade mot en arena får polisen stoppa dem, eller leda dem åt ett annat håll, innan de demaskeras och får tillträdesförbud. Ett förbud som man måste kunna efterleva. Idag är det bara fånigt. Vill man in på en arena kommer man in.

För några år sedan var barnens ena kusin ute på lite hal is. Han var med i en så kallad ”babyfirma” knuten till en av de stora klubbarna i Stockholm. Inte för att han var speciellt intresserad av sporten. Han tyckte det var ballare med lite slagsmål och vandalisering. Här hemma tog vi upp saken och frågade om inte tonåringarna här hemma kunde umgås lite med kusinen. Gå på bio osv. Visa att man kan göra annat än att slå sönder och slåss. Den äldre upplagan tittade på sina föräldrar som om de var totalt korkade och mossiga. Sedan kom följande förklaring. ”Om jag går med honom på stan och vi möter några som han slagits mot och ser mig så kommer de att tro att jag tillhör det gänget. Nästa gång de ser mig åker jag på en snyting. Det vill inte jag”. Logiskt men hemskt. En 15-årig grabb såg att här måste man skydda sig. Inte visa sig med ”fel” personer. Det kan få allvarliga konsekvenser.

Jag har ibland funderat på vad som rör sig i skalleknoppen på en sådan där typ som hellre sabbar och slåss än heja på sitt lag? Det är ju inte så att våldsverkarna är personer halvt utanför samhället. Många är ”vanliga” fäder med helt vanliga arbeten. Men så fort de ska på fotboll eller för all del även ishockey så händer det något. Det skulle vara oerhört intressant att höra en intervju med en våldsverkare eller huligan, eller vad man nu vill kalla dem.