Är domaren värdelös?

Den senaste tiden har jag i min roll som ledamot i Stockholms Fotbollförbunds domarkommitté och domarobservatör samt coach för Stockholms division femdomare hört och sett ett antal påhopp på domare i olika åldrar och nivåer. Det samlade intrycket av dessa är att regelkunskapen hos många ledare, tränare och spelare är otroligt låg. Den låga kompetensen medför att man tror en massa saker. Felaktigheter som man gladerligen delar med sig till sitt lag och som såsmåningom blir till sanningar. Konsekvensen av det är att domaren är värdelös och fattar ingenting. Det handlar ofta om offside och hands där man väldigt sällan kan eller förstår hur regeln ska tillämpas.

Jag kan väl både förstå och acceptera att man i stridens hetta reagerar. Men från att reagera till att agera under och efter match är en helt annan sak. I synnerhet om man är ledare i ungdomsfotbollen och domaren är en kille (oftast, tyvärr) som kanske bara är 15-16 år gammal. De senaste veckorna har vi fått flera exempel på hur ungdomsledare skäller ut unga domare. ofta inför sitt lag. Vad skapar det för respekt för domarna? Tror man att man får bättre domare på det sättet?

Det finns domare som är mindre lämpliga, helt klart. Men inte katten får vi bra domare om unga killar och tjejer slutar bara för att en pappskallar till ledare skäller ut domaren. Ge killen eller tjejen stöd istället! I ungdomsfotbollen ska det viktigaste inte vara vinst, utan en fostran. Man ska lära sig att spela fotboll med allt vad det innebär. Segrar (givetvis), förluster, respekt mot motståndare och domare. På samma sätt ska unga domare få rutin och lära sig när de dömer i ungdomsserierna. Ingen domare är fullärd från match ett, även om det ibland verkar som ledarna kräver det.

Jag skulle kunna nämna några lag och även ledare. Men jag gör inte det. Det finns ingen anledning. Jag hoppas bara att idrotten gemensamt kan hitta en vettig värdegrund och sprida den till unga spelare och de föräldrar som är ledare.

Bygg och planprocess, fungerar det?

Enligt Plan och bygglagen skall alla planer som kommunerna tar fram ut på remiss till alla som på olika sätt berörs av planen i fråga. Sedan sammanställer en planarkitekt remissvaren och korrigerar planförslaget till ett slutgiltigt förslag som berörd nämnd (Byggnadsnämnd, eller i Stockholm Stadsbyggnadsnämnden) eller Kommunfullmäktige fastställer. Så långt är väl allt frid och fröjd. Men vad har hänt innan alla remissinstanser säger sitt?

Hela processen startar med att en byggherre, eller ett kommunalt bolag eller nämnd, vill bygga något på en plats. I Stockholms stad beslutas om markupplåtelse av Exploateringsnämnden. Därefter får Stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att ta fram detaljplan för det som Exploateringsnämnden givit markupplåtelse för. När Stadsbyggnadsnämnden fått ett förslag från sitt konot skickas förslaget ut till berörda nämnder och andra berörda parter. Efter remissrunda sammanställs planförslaget och man gör (ibland) en del korrigeringar. Till sist klubbas den nya planen i Stadsbyggnadsnämnden eller ibland i Kommunfullmäktige.

Det här låter som en hyffsat bra process. Men är det så? Nja, inte alltid. Det händer att Exploateringsnämnden på förslag av sin förvaltning ger markupplåtelse utan att dels kontrollera med berörd stadsdelsnämnd om den marken kanske kan användas till något annat, eller om platsen är lämplig. Eller om det kan finnas en närliggande plats som är mer lämplig. På samma sätt hänvisar Stadsbyggnadskontoret ofta till remisinstanser om ett förslag på en alternativ placering av till exempel en barnstuga att det inte finns någon markanvisning på den nya föreslagna platsen! Detta betyder i realiteten att det som går ut på remiss till största delen är ett spel för gallerierna. Sannolikt har de ansvariga en bestämd känsla för att de vet bäst och alla andra vet inte vad de pratar om. Presige är ett annat ord som passar bra i sammanhanget.

Om de ansvariga på Exploateringskontoret/nämnden och Stadsbyggnadskontoret/nämnden bara visade en smula ödmjukhet och vågar inse att det kanske finns goda idéer även på andra håll skulle nog många detaljplaner gå igenom utan allt för stora protester och överklaganden.

En process där stadsdelar och närboende redan när Exploateringskontoret gör sina markanvisningar och själva plan/byggprojekten börjar ta form är med i en remissrunda skulle med väldigt stor sannolikhet förkorta planprocessen. Just denna inledande del skulle ta längre tid, men sedan skulle allt gå mycket fortare och antalet överklaganden skulle garanterat minska. Men med dagens prestigekamp där de centrala nämnderna sällan kan erkänna ett misstag är det nog svårt med en ändring