Enligt Plan och bygglagen skall alla planer som kommunerna tar fram ut på remiss till alla som på olika sätt berörs av planen i fråga. Sedan sammanställer en planarkitekt remissvaren och korrigerar planförslaget till ett slutgiltigt förslag som berörd nämnd (Byggnadsnämnd, eller i Stockholm Stadsbyggnadsnämnden) eller Kommunfullmäktige fastställer. Så långt är väl allt frid och fröjd. Men vad har hänt innan alla remissinstanser säger sitt?
Hela processen startar med att en byggherre, eller ett kommunalt bolag eller nämnd, vill bygga något på en plats. I Stockholms stad beslutas om markupplåtelse av Exploateringsnämnden. Därefter får Stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att ta fram detaljplan för det som Exploateringsnämnden givit markupplåtelse för. När Stadsbyggnadsnämnden fått ett förslag från sitt konot skickas förslaget ut till berörda nämnder och andra berörda parter. Efter remissrunda sammanställs planförslaget och man gör (ibland) en del korrigeringar. Till sist klubbas den nya planen i Stadsbyggnadsnämnden eller ibland i Kommunfullmäktige.
Det här låter som en hyffsat bra process. Men är det så? Nja, inte alltid. Det händer att Exploateringsnämnden på förslag av sin förvaltning ger markupplåtelse utan att dels kontrollera med berörd stadsdelsnämnd om den marken kanske kan användas till något annat, eller om platsen är lämplig. Eller om det kan finnas en närliggande plats som är mer lämplig. På samma sätt hänvisar Stadsbyggnadskontoret ofta till remisinstanser om ett förslag på en alternativ placering av till exempel en barnstuga att det inte finns någon markanvisning på den nya föreslagna platsen! Detta betyder i realiteten att det som går ut på remiss till största delen är ett spel för gallerierna. Sannolikt har de ansvariga en bestämd känsla för att de vet bäst och alla andra vet inte vad de pratar om. Presige är ett annat ord som passar bra i sammanhanget.
Om de ansvariga på Exploateringskontoret/nämnden och Stadsbyggnadskontoret/nämnden bara visade en smula ödmjukhet och vågar inse att det kanske finns goda idéer även på andra håll skulle nog många detaljplaner gå igenom utan allt för stora protester och överklaganden.
En process där stadsdelar och närboende redan när Exploateringskontoret gör sina markanvisningar och själva plan/byggprojekten börjar ta form är med i en remissrunda skulle med väldigt stor sannolikhet förkorta planprocessen. Just denna inledande del skulle ta längre tid, men sedan skulle allt gå mycket fortare och antalet överklaganden skulle garanterat minska. Men med dagens prestigekamp där de centrala nämnderna sällan kan erkänna ett misstag är det nog svårt med en ändring
