Tiggeri, invandring och integration

Stockholms stad har genomfört en trygghetsmätning i år. Det är den tredje i ordningen och de andra två genomfördes 2008 och 2011. Det ger en ganska bra bild av hur Stockholmarna ser på sin stad, stadsdel, det egna området i de olika frågeställningarna. Generellt sett är Stockholmaren mer trygg i sin vardag än vad media och rykten säger. Det finns visserligen en viss oro. Den är lite större i vissa områden. Men sedan 2008 kan man konstatera att den genomsnittlige Stockholmaren känner sig mer trygg 2014 än 2008 (tack för det Alliansen!). Den enda frågan som stack ut negativt var den om tiggeri. Frågan löd: ” Upplever du att det finns problem med följande fenomen i ditt bostadsområde eller i anknytning till detta? Påträngande tiggeri.” 2008 och 2011 var det bara några få procent som ansåg sig störda av tiggeri. I år, 2014, är den siffran i staden totalt 22%. Störst är den i Rinkeby och Norrmalm där anser 38% att tiggeriet är störande. I Bromma och Älvsjö var motsvarande siffra 9%.

Det här är spännande. Varför anser man tiggeriet mindre störande i Älvsjö och Bromma? Är det färre tiggare där? Kanske, jag vet inte. Hela frågan om tiggeri är givetvis komplex. Precis som frågan vad man ska göra åt tiggeriet och hur Sverige och EU ska få Rumänien att ta sitt ansvar, för det är ju därifrån de flesta tiggarna kommer, sägs det. De senaste veckorna har jag sett fler och fler socialt utstötta som inte är Rumänska romer tigga. Ofta med en skylt som menar att de sociala myndigheterna inte vill ge någon hjälp. Det är givetvis inte helt korrekt. Sedan kanske man av olika orsaker inte kan få den hjälp man önskar. Men det är en annan historia.

Tillbaka till trygghetsmätningen. På den senaste stadsdelsnämnden i Farsta fick vi en redovisning av mätningen med fokus på Farsta stadsdel givetvis. På frågan om just tiggeri menade den kvinnlige (eller ska man skriva kvinnliga) ersättaren från Vänsterpartiet (Laura Roselli) att det var tveksamt ur ett moraliskt perspektiv att ställa frågan om tiggeri. Det pekade ut de stackars romerna, menade hon. Nu börjar det brännas lite. För det första har samma fråga ställts sedan 2008 (vilket påpekades på mötet). Sedan är det ett problem. Nästan en fjärdedel av Stockholmarna upplever det så. Att det sedan råkar vara en stor mängd romer från Rumänien som tagit sig hit och försöker överleva på att tigga är en helt annan sak. Jag tycker det är mer moraliskt tveksamt att blunda för det problem som blommat upp det senaste året.

Här börjar ett annat problem som jag anser är ett av de största problemen med att Sverigedemokraterna blivit så stora. Det finns inget av de sex seriösa partierna (ja, jag anser inte Vänsterpartiet vara seriösa. MP är tveksamma, men de har i alla fall en demokratisk grund att stå på) kan eller vågar ta debatten om invandring och integration på allvar. Det har funnits en del försök, men istället för en seriös debatt har de som inte tycker som ”uppstickaren” blivit kallad rasist och så har det hela dött. Jag kommer ihåg hur Folkpartiet (tror jag det var) för några år sedan föreslog att personer som skulle bli svenska medborgare skulle kunna ett visst mått svenska och även ha grundläggande kunskaper i svenska historien. Ett förslag som i grunden inte låter så tokigt kan jag tycka. Om jag ska bli medborgare i ett land är det för mig ganska självklart att jag lär mig språket och sätter mig in i landets historia för att få en översiktlig kunskap. Men det ansåg kritikerna var rasistiskt. Alltså avstannade den debatten fortare än den startat.

Idag är det bara Sverigedemokraterna som pratar om invandring på ett eller annat sätt. De får oemotsagda (mer eller mindre) sätta agendan. Fredrik Reinfeldt försökte i valrörelsen i ett tal få svenskarna att ”öppna sina hjärtan” för att öka förståelsen för de som av olika orsaker kommer hit. Men en reell debatt om hur vi löser integration, bostäder, jobb, utbildning i svenska osv osv. Den debatten finns inte. Allianspartierna, Sossarna och Miljöpartiet måste våga ta debatten utan att fega ur och kalla varandra för rasister. Vänstern har jag inget hopp om i det avseendet. Tycker man att det är moraliskt tveksamt att fråga om folk störs av tiggeri har man missat hela poängen. Det är mycket det partiet har missat, men även det är en annan historia.

Annons

25 år

Nu i november är det 25 år sedan Berlinmuren rasade och kommunismens fall var ett faktum. Jag var inte med själv i Berlin de dramatiska dagarna i november. Däremot hade jag en upplevelse ombord på ett flyg från Köpenhamn till Stockholm som gjorde att det känns som jag ändå sett eller varit med om en av de största och mest omvälvande dagarna i världshistorien.

Jag hade varit hos mina kusiner i Gent (Belgien). Det var ganska vanligt på den här tiden att jag åkte dit. Jag var där åtminstone en gång i månaden, minst. Just den här gången tog jag ett sent flyg från Bryssel mot Stockholm på söndagskvällen, via Köpenhamn. På flighten från Köpenhamn till Stockholm satte sig en tjej i min ålder, eller kanske några år yngre (dvs mellan 25-30). Hon hade varit med! Hon var en av dem som varit på muren!

Vi, eller snarare hon, pratade oavbrutet hela vägen från Köpenhamn. Hon beskrev hela förloppet. Hur massor av folk trotsat de östtyska gränsvakterna. Hur folkmassan klättrat upp på muren från väst. Hon beskrev hur de satt sig och ställt sig på muren och mer eller mindre hetsat polisen och militären på kommunistsidan. Till sist hade folkmassan börjat slå sönder muren. På östsidan vågade ingen skjuta eller på annat sätt slå ner protesterna och de som hände på muren från den ”dekadenta och korrupta” västsidan. Kommunistväldet var på väg att falla! Hon kände och visste att hon var en del av detta. Hon var hög. Inte av droger eller alkohol. Hon var helt exalterad av den vetskapen att hon var en del av kommunismens fall.

På Arlanda skildes våra vägar. Jag önskar jag fått hennes kontaktuppgifter. Om inte för att höra med om den där helgen i Berlin när världen förändrades. Jag var så sugen på att själv åka till Berlin, men det blev aldrig av. Jag kommer aldrig att glömma den där dryga timman mellan Köpenhamn och Arlanda i november 1989. Jag kommer aldrig att glömma den där tjejen som är en del av det största som hänt i världen i modern tid.

Det som stör mig idag, 25 år senare, är att det fortfarande finns människor som tror på kommunismen och socialismen. Att de inte har lärt sig av historien är direkt pinsamt. Det är lika pinsamt och farligt som de som förnekar förintelsen under 30 och 40-talen. Många av de som idag gapar och skriker, både på fascist- och socialistsidan var nätt och jämt födda när muren föll. De har uppenbarligen inte deltagit på historielektionerna. Jag ska inte dra saken vidare till dagens svenska politik och de partier som är att betrakta som ickedemokratiska. Men de som röstat på och sympatiserar med partier till höger om moderaterna och till vänster om sossarna bör läsa på sin historia. Det räcker att läsa om 1900-talet. Det finns inget gott i socialismen. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Tänk om vi en gång för alla kunde begrava den ideologi som har mest blod av alla på sitt samvete.