25 år

Nu i november är det 25 år sedan Berlinmuren rasade och kommunismens fall var ett faktum. Jag var inte med själv i Berlin de dramatiska dagarna i november. Däremot hade jag en upplevelse ombord på ett flyg från Köpenhamn till Stockholm som gjorde att det känns som jag ändå sett eller varit med om en av de största och mest omvälvande dagarna i världshistorien.

Jag hade varit hos mina kusiner i Gent (Belgien). Det var ganska vanligt på den här tiden att jag åkte dit. Jag var där åtminstone en gång i månaden, minst. Just den här gången tog jag ett sent flyg från Bryssel mot Stockholm på söndagskvällen, via Köpenhamn. På flighten från Köpenhamn till Stockholm satte sig en tjej i min ålder, eller kanske några år yngre (dvs mellan 25-30). Hon hade varit med! Hon var en av dem som varit på muren!

Vi, eller snarare hon, pratade oavbrutet hela vägen från Köpenhamn. Hon beskrev hela förloppet. Hur massor av folk trotsat de östtyska gränsvakterna. Hur folkmassan klättrat upp på muren från väst. Hon beskrev hur de satt sig och ställt sig på muren och mer eller mindre hetsat polisen och militären på kommunistsidan. Till sist hade folkmassan börjat slå sönder muren. På östsidan vågade ingen skjuta eller på annat sätt slå ner protesterna och de som hände på muren från den ”dekadenta och korrupta” västsidan. Kommunistväldet var på väg att falla! Hon kände och visste att hon var en del av detta. Hon var hög. Inte av droger eller alkohol. Hon var helt exalterad av den vetskapen att hon var en del av kommunismens fall.

På Arlanda skildes våra vägar. Jag önskar jag fått hennes kontaktuppgifter. Om inte för att höra med om den där helgen i Berlin när världen förändrades. Jag var så sugen på att själv åka till Berlin, men det blev aldrig av. Jag kommer aldrig att glömma den där dryga timman mellan Köpenhamn och Arlanda i november 1989. Jag kommer aldrig att glömma den där tjejen som är en del av det största som hänt i världen i modern tid.

Det som stör mig idag, 25 år senare, är att det fortfarande finns människor som tror på kommunismen och socialismen. Att de inte har lärt sig av historien är direkt pinsamt. Det är lika pinsamt och farligt som de som förnekar förintelsen under 30 och 40-talen. Många av de som idag gapar och skriker, både på fascist- och socialistsidan var nätt och jämt födda när muren föll. De har uppenbarligen inte deltagit på historielektionerna. Jag ska inte dra saken vidare till dagens svenska politik och de partier som är att betrakta som ickedemokratiska. Men de som röstat på och sympatiserar med partier till höger om moderaterna och till vänster om sossarna bör läsa på sin historia. Det räcker att läsa om 1900-talet. Det finns inget gott i socialismen. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Tänk om vi en gång för alla kunde begrava den ideologi som har mest blod av alla på sitt samvete.