Om några timmar ska jag få träffa några av de personer jag tillbringade sju år tillsammans med mellan 1966 och 1973. Från 3:an till och med 9:an. Vi var tre paralleller, men i 4:an och 5:an slog man ihop oss till två klasser, varav det blev väldigt stora klasser. Men från 6:an blev vi tre klasser igen. Det är lite pirrigt i magen, det måste jag erkänna. Men det ska bli väldigt kul. Samtidigt vet jag att det är en hel del av mina gamla skolkamrater som inte vill komma. Väldigt tråkigt tycker jag. Samtidigt kommer filmen som Anna Odell gjorde förra året, Återträffen. Jag har inte sett filmen men den lär handla om hur en person som blivit mobbad hela skolgången ”gör upp” med sina gamla skolkamrater. Ja, i ett sådant läge är det kanske inte direkt kamrater.
Nu tror jag inte att man kommer att uppleva några direkta scener ikväll. Vi har träffats ett antal gånger genom åren. Första gången var efter 10 år, 1983. Det var kul att ses, kommer jag ihåg. Personligen tyckte jag det var lite trist. Min första förlovning hade just tagit slut. Efter ytterligare fem år, 1988, sågs vi igen. Även det kalaset var kul. Men jag var även då lite dämpad. Några månader senare påbörjade jag min skilsmässa efter ett kort (2 år) äktenskap. Den 3:e träffen, 1993, var festen ute i skärgården. Den gången var jag inte med. Då hade jag året innan blivit pappa och hade ingen lust att tälta ute på en kobbe. Efteråt ångrade jag mig. 1998 var det dags igen. Jag hade nyss bytt jobb och hade bägge barnen med mig ut till Vaxholm och vi övernattade hos mamma. Den festen var jättekul! Jag var en av de sista från festen och kom hemrumlandes 5.45 på morgonen! Även den fest som var 2003 var kul, tycker jag. 2008 blev det ingen träff. Det finns fler anledningar till det. Men nu ska det bli. 41 år sedan vi slutade 9:an! Rackans vad tiden går fort!!!
Jag vet som sagt inte hur många som kommer idag. Jag hoppas det blir många. Vi var ju i alla fall runt 70-75 ungar som lämnade grundskolan tillsammans. Samtidigt har jag full respekt för de som av olika anledningar väljer att inte komma. Det som är spännande när man pratar med människor man tillbringat så stor tid tillsammans under de viktigaste åren i sina liv är hur olika man uppfattar vissa situationer. Det finns de som uppfattar och anser att de har blivit mobbade. Medan andra inte uppfattat att det är mobbing. Det är ett problem, eller klan vara. Det behöver ju inte vara så allvarligt som mobbing. Det kan vara någon betydligt roligare händelse där man kommer ihåg olika delar och har olika uppfattningar om vad som egentligen hände. Allt detta är oerhört intressant att prata om. Byta upplevelser av det man tänkte och kände då för länge sedan. Över 40 år sedan!
Jag ser verkligen fram mot att se några av mina gamla skolkamrater igen. Även om vissa av dem kanske inte kunde kallas kamrater. Några pratade man aldrig med. Man bara visste vem det var och vad de hette. Andra kanske man överhuvudtaget inte gillade. Då. Oberoende vilket ska det bli skitkul att byta erfarenheter om den tiden tillsammans. För min del 7 år (vi flyttade till Vaxholm mellan 2:an och 3:an). Dessutom intressant att följa de enskilda öden under de 41 år som gått sedan vi slutade skolan.
Arnes tankar och funderingar 