Tele2 arena

Stockholmsarenan, Tele2 Arena, Nya Söderstadion, Nya Stadion. Kärt barn har många namn. Den här arenan kommer att bli en kär arena, det är jag ganska säker på. Den fungerar utmärkt med taket avcabbat under en fotbollsmatch. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se den riktiga fotbollspremiären på arenan. Djurgården förlorade mot Norrköping. Hammarbyarna får ursäkta, men en allsvensk premiär slår en superettanmatch alla dagar i veckan. Sedan lyckades Bajen slå Djurgårdarna antalsmässigt. Det var 29 000 som såg Hammarby-Örgryte, medan det ”bara” var 28 000 som såg Djurgården-Norrköping. Nåväl, till skillnad från Friends så kommer den här arenan att bjuda på ett sabla tryck från supportrarna. Jag tror både Hammarbys och Djurgårdens spelare var ganska nöjda med det, trotts att inget av lagen lyckades vinna sina respektive premiärmatcher.

Hur fungerade det då med stängt taklucka och pop/rock? Utmärkt! Enligt vissa tidningar fanns det folk som gnällde över att takluckan var på. Men om det blir bättre ljud med stängd lucka så är det värt det. Varmt blir det säkert ändå när 23 000 människor börjar dansa. De som fick äran att ha premiärspelningen på Tele2 var GT, eller Gyllene Tider. En bra spelning. Bra tryck. Bra ljud. Arenan funkar både för sport och musik.

Vad som var fascinerande med Gyllene Tiders spelning var när man kikade runt på publiken. Där fanns alla åldrar representerade. Unga, som inte ens var påtänkta när GT slog igenom. Medelålders, som var tonåringar när GT slog igenom och 60+ som själva var ”unga vuxna” i slutet av 70 och början av 80-talet när vi lyssnade på ”Flickorna på TV2” och andra tidiga Gessleproduktioner. Att se medelålders människor på pop och rockkonserter är väl inte så konstigt i sig. Men när 50+are på sittplats reser sig upp och dansar hysteriskt och omvandlar sittplats till ståplats, då har de fem herrarna på scenen lyckats!

Man kan alltså sammanfatta det hela med att Stockholm är på väg att bli en stad i värdsklass. En kanonarena för sport och musik. Bra tryck på både fotboll och konsert. En arena som dessutom har en kul arkitektur. Dessutom ligger den på gångavstånd….

 

Annons

Var detta verklighet?

Igår (måndag 16 april) besökte jag tillsammans med min son och en kompis till honom, samt nästan 10 000 andra, Stockholms Stadion. Vi såg DIF – MFF. För den som läser detta och inte är fotbollskunnig var det match mellan Djurgårdens IF och Malmö FF.

Matchen i sig kan vi lämna därhän. Men för att strö lite salt i mitt Djurgårdshjärta blev det en snöplig förlust med 2-3. Det trotts att DIF (Djurgården) hämtade upp ett underläge (0-2) till 2-2 och hade ett skott i stolpen innan MFF (Malmö FF) kunde göra sitt segermål.

Det som slog mig redan på tunnelbanan på vägen till Stadion var hur lugnt det var. Ingen fylla. Glada förväntansfulla supportrar i olika åldrar. Familjer. Inte många, men ändå (det var ju måndagskväll). Jag såg en gammal man som gick kutryggig med långsamma, men bestämda, steg mot ”borgen” med sin blårandiga halsduk runt halsen. Men de flesta var väl i 30-40 årsåldern. Majoriteten män och pojkar. Många som hade sina söner med sig.

Uppe på Vallhallavägen var det en ström av folk som sedan delade upp sig. Vissa svängde ner mot Lidingövägen och sektionerna A-E. Andra vandrade mot klacken i sektionerna M och N. Vi gick in från Valhallavägen. I medlemstältet satt folk och tog en öl. Åt en korv eller hamburgare. Runt om utanför själva arenan såldes korv, hamburgare, läsk, godis och givetvis olika typer av supporterartiklar.

Det som var märkbart var lugnet. Visst fanns det poliser på plats. Man vet ju aldrig och de har ju ansvar för ordning på allmän plats. Men det var inga mängder med poliser som man dessvärre sett på andra fotbollsarenor.

Folk åt sin korv. Drack sin öl eller läsk. Några köpte supporterartiklar. Sakta men säkert vandrade de 10 000 mot sina platser inne på arenan. På plats var det hejaramsorna som hördes. Den positiva läktarkultur som vi alla äkta idrottsälskare vill ha och önskar. Inget ”HATA”. Inga onödiga könsord mot motståndare eller deras hejaklack.

Matchen startade och hejaramsorna ljöd mellan läktarna. Det är lite kul när klacken och den aktiva läktaren på andra sidan planen bollar ramsorna mellan sig. Trotts förlust var det en positiv stämning (om än en del besvikelse givetvis).

Djurgården har arbetat hårt med att etablera begreppet Djurgårdsfamiljen. Jag tycker de har lyckats så här långt. OK, det har bara spelats fyra omgångar. Men ändå. Jag måste nästan besöka en match på Söderstadion och Råsunda också för att känna av om även AIK och Hammarby har lyckats i sitt arbete med en positiv läktarkultur. Jag hoppas det. För fotbollen och idrotten.