Trafikregler?

av arnefred, publicerad i Uncategorized

Finns det olika regler beroende på om man går, cyklar, kör MC/moped, bil, taxi, buss eller lastbil i Stockholm? Jag tror nästan det. Här kommer ett gäng med fördomar. Bekräftade av mig själv och alltså helt utan statistiskt värde.

1. Gångtrafikanter struntar i att vänta på grön gubbe. Är det ett övergångsställe utan signaler kliver man bara rakt ut i trafiken och räknar mer än iskallt på att alla andra skall stanna. Detta även om det är glashalt på vägbanan.

2. Cyklister kör kors och tvärs. Rödljus är en rekommendation, inget annat. Gångtrafikanter, ja alla andra trafikanter är bara ivägen. Cykla ska man göra överallt. Högertrafik eller vänstertrafik. Ja, det spelar ingen roll, bara man kommer fram.

3. MC (då i synnerhet budMC, och för all del budcyklister) vet inte vad hastighetsbegränsning, stopplikt eller lämna företräde är. Full fart framåt, skit i om något är i vägen.

4. Taxiförare har vunnit sina körkort på lotteri, eller kanske betalat en rund summa pengar för att få sitt kort, för bil kan de inte köra. Trafikregler är även för dem mer en rekommendation än ett regelverk att följa. Hitta är inte så viktigt, bara kunden betalar.

5. Bussförare hittar i bästa fall den sträckning som bussen skall åka. Om man missar en avfart så är det resenärernas fel och de får kliva av på nästa hållplats eller åka med ett varv till. Inte katten kan man vända en hel buss!

Ibland är en person gångare, ibland cyklist och ibland bilist. Är det så att han/hon byter skepnad beroende på vilket fordon som framförs? Sannolikt, ja. Varför är det så? Förmodligen beroende på att man vill fram fort och att respekten för den typ av fordon jag inte har för stunden är lika med noll, eller i alla fall låg.

Sorgligt. Snälla (med) trafikanter. Det hela är jätteenkelt. Följ trafikreglerna. Stanna vid rött, gå/kör vid grönt. Om alla skulle följa desa synnerligen enkla regler skulle trafiken i Stockholm flyta smidigt. 

Politikerförakt?

av arnefred, publicerad i Politik

Ibland, eller ganska ofta, pratar man om begreppet politikerförakt. Föraktar folk sina politiker? Tror man på fullt allvar att politiker lever i en skyddad verkstad? Ser man på politiker som en konstig typ som lever i sin lilla bubbla, helt avskärmad från en verklighet?

För att börja från början. Jag tror inte folk föraktar sina politiker. Däremot kan man bli mer eller mindre besviken och arg om man upplever att de som tar de formella besluten inte lyssnar eller inte beslutar som jag vill och tycker är bäst. Om man föraktade politikerna skulle man förmodligen strunta i att bry sig om dem. Sannolikt handlar det alltså inte om förakt, utan besvikelse om besluten går åt “fel” håll.

Lever politiker i en egen liten bubbla? Nja, ibland kanske man kan uppleva det så. Men alla människor med politiska uppdrag, oberoende om det är en minister eller en ersättare i en kommunal nämnd, kliver upp ur sin säng på mornarna. Äter frukost, genomför sitt jobb, handlar, tar hand om sina barn, umgås med familj, släkt och vänner. Så långt är alla lika. Det som jag tror gör att man ibland kan uppleva politiker som verklighetsfrånvända handlar nog mer om vilket ungänge man har. Hur inskränkt är man? Vad får man för nya impulser? Detta gäller inte bara politiker. Det gäller ALLA människor. Som storstadsbo kan man uppleva folk på landsbygden och i småstäder som ganska inskränkta och trångsynta. Det är säkert samma uppfattning åt andra hållet. Alltså, det handlar om att vidga sina vyer. Det gäller alla människor. En del är bättre på det än andra. Sedan har en politiker en massa information och saker att ta hänsyn till inför ett beslut. Bara det gör att det lätt blir en konflikt mellan beslutsfattare och medborgare som blir drabbade av beslutet på ett eller annat sätt. Ett exempel: På en obebyggd tomt vill kommunen bygga en förskola. Det är brist på förskolor. Men närboende ser den obebyggda tomten som en del av en park och alltså ska den inte bebyggas. Vem har rätt och vem har fel? Svaret är ingen. Men man ser lätt intressekonflikten. De närboende protesterar och anser sig överkörda när politikerna tagit ett beslut att bygga en förskola.

I två dagar har Stockholms Kommunfullmäktige haft budgetdebatt. Eftersom jag både har politiska uppdrag och dessutom är anställd inom staden har det varit av ett viss intresse (och underhållning) att lyssna på delar av debatten. Många av de som deltar i debatterna måste skärpa sig rejält! Dåligt pålästa. Harklande, stakande och med dåligt sammanhang i sina anföranden. Medan många är ypperliga talare. Pålästa med en härlig retorik och bra argumentation. Det som gör att det blir lite väl lågt och lekskolevarning är när ledamöter börjar kalla varandra vid okvädningsord som rödingar, slottsfogde, kvalificerat skitsnack, sälj ut Stockholm och sälj ut skiten och borgarbrackor. Då har man totalt tappat fotfästet och respekten för det man är vald att förvalta. I det läget kan jag ta fram begreppet politikerförakt.

fullmaktigemote_460

Lite osammanhängande kanske, men vad jag vill komma fram till är att politikerförakt är en påhittad företeelse. Folk föraktar inte sina politiker. De blir bara förbannade när ett beslut går dem emot. Däremot finns de folk med politiska uppdrag som på olika sätt föraktar sina motståndare. Det är vad jag kallar politikerförakt.