Att åka kommunalt

Det är spännande att åka med kommunala färdmedel om man är i en annan stad. Det är spännande även i sin hemstad. Ja, själva åkandet är kanske inte direkt sexigt. Man kliver på en buss, tunnelbana eller spårvagn och åker en bit för att sedan kliva av. Det som är lite kul att fundera över är dels hur man funderar när det gäller betalningen. Som det nu fungerar, eller snarare inte fungerar, borde organisationen Planka.nu gnugga sina händer och jubla.

Både Göteborg och Stockholm har ”förenklat” för resenärerna. Jo hej du. Möjligtvis att de som alltid åker och har periodkort kan säga det. Men vi som är tillfälliga besökare eller åker sällan har knappast fått det lättare. Förr kunde man köpa en SMSbiljett snabbt och enkelt. GV eller HA (beroende på om man är i Göteborg eller Stockholm) till ett telefonnummer. Men hallå, säger vän av ordning. Det kan man ju nu med! Ja, det kan man. Men först måste man registrera sig på en webbsite och koppla ett betal- eller kreditkort. Vem f-n tänker på det, eller kan göra det när man står mitt på Drottningtorget (i mitt fall) och ska åka!

Men betala ombord då! Ja det kan man väl göra. Men dialogen är så usel på betalterminalerna på buss och spårvagn i Göteborg så innan man hinner klart ska man kliva av. I Stockholm kan man inte betala med kort ombord på buss, men man kan köpa en (svindyr) kontaktbiljett i spärren.

Man har visserligen något som kallas kontantkassa i de kort man kan köpa (både i Göteborg och Stockholm). Men även här är beskrivningen inte direkt användarvänlig och en turist hinner fastna i hur många kontroller som helst innan det blir rätt. Fast om man, som på vissa ställen, har trasiga kontrollapparater spelar det egentligen ingen roll.

Det var lite om betalsystemen. Inte direkt till fördel för någon av de två nämnda städerna ur besökssynpunkt. Som tillfällig besökare drar det definitivt ner totalomdömet över vistelsen på orten i fråga.

Nu till en annan liten betraktelse. I Stockholms tunnelbana har folk en trevlig vana att först låta avstigande kliva av innan man tränger sig in i vagnen. Man kliver in i gångarna och stannar (oftast) inte vid dörrarna. På spårvagnen i Göteborg är det inte riktigt så. Där försöker folk kliva ombord innan avstigande hunnit börja sin avstigning. Inte direkt praktiskt och dessutom onödigt trångt. Vill man inte trängas ska man gå in i gångarna mellan de olika dörrarna. Där är det hur mycket plats som helst! Vid dörrarna är det lika trångt som i en full tunnelbana i Tokyo.

Det är lite kul att stå och observera hur folk föredrar att trängas både mellan hållplatserna och att kliva av och på samtidigt vid hållplatserna.

Men en sak är Göteborgarna mycket bättre på än Stockholmarna (även om det även där finn potential för att förbättra sig). Cykla. Göteborgarna är betydligt mindre dåliga än huvudstadsborna på att förstå att trafikregler gäller även de som har klivit på en järnhäst.

För övrigt hoppas jag att alla som orkat läsa ända hit får en bra helg!

Att köra bil

Jag har roat mig med att bila till Belgien. Inget speciellt i och för sig. Men sitter man ensam i bilen under totalt fyra dagar och kör 360 mil genom fem länder hinner man göra en del noteringar. Dessa små reflektioner kommer här. Jag vill samtidigt påpeka att jag själv är vare sig bättre eller sämre än andra.

Svenska bilister:
Vänner av lag och ordning. Kör sällan över den gällande hastighetsbegränsningen, men däremot under. Håller bra avstånd till bilar framför. Man har lärt sig tresekundersregeln. Blinkers är ett onödigt tillbehör som man absolut inte får slita ut i onödan. Den bör alltså användas med största sparsamhet. Om en motorväg har tre filer lägger sig den svenska bilisten i mittenfilen. Vänsterfilen används i och för sig för omkörning, men är det 110 så kör man 110. Vill någon köra snabbare och därför köra om så får den föraren vänta. Det är ju faktiskt inte tillåtet att köra fortare!

danmark

Danska bilister:
Påminner lite om den svenska stilen. Men man använder blinker lite oftare. I synnerhet om man ska ge sig ut i vänster fil för att köra om. Visserligen följer den danske bilisten oftast gällande hastighetsbegränsning, men man tillåter att en annan bil kör fortare och lämnar därför vänster fil till de som vågar köra över den högsta tillåtna hastighet.

Tyska bilister:
Här är det full diciplin! I högerfilen kör de som av olika orsaker inte kan eller vill köra så fort. Dvs lastbilar, husvagnsekipage och skåpbilar av olika storlek. De gasar visserligen på i 100-120, men de använder höger körfält. Blinkers är en nödvändighet och används alltid så fort man vill svänga eller byta fil. Gällande hastighetsbegränsning är en rekommendation som sällan följs. Alltså används de två (eller fler) vänstra körfälten för omkörningar. Ju längre ut till vänster, destå fortare går det. Vill man byta fil gäller det att hänga med. Att hålla någon form av säkerhetsavstånd, som svenska bilister gör, det existerar inte. Det är bara att gasa, blinka och kasta sig ut . I 130 knyck ligger det Mercedes, Audi, Volvo mm 3-4 meter efter varandra.

Holländska bilister:
Är ungefär som de tyska. Men de kör inte riktigt lika fort. Däremot vågar de, till skillnad från den svenska bilisten, använda det högra körfältet. Blinkers är ett användbart verktyg. Avstånd till framförvarande bilar ligger på det tyska sättet. Men eftersom det går lite långsammare känns det ändå lite mindre osäkert. Å andra sidan vet man ju inte om den bil som är märkt NL har besökt en coffeshop….

enschede

Belgiska bilister:
Är en blandning av alla de tidigare. De kastar sig handlöst mellan alla filer. Med eller utan blinkers. Kör fort eller långsamt. Använder alla filer, ofta samtidigt. Ska man svänga av om 500 m och kan köra om ett gäng bilar i vänsterfilen är det helt i sin ordning. Sedan kastar man sig, som sagt, snabbt tre-fyra filer åt höger och svänger av motorvägen som planerat.