Igår (måndag 16 april) besökte jag tillsammans med min son och en kompis till honom, samt nästan 10 000 andra, Stockholms Stadion. Vi såg DIF – MFF. För den som läser detta och inte är fotbollskunnig var det match mellan Djurgårdens IF och Malmö FF.
Matchen i sig kan vi lämna därhän. Men för att strö lite salt i mitt Djurgårdshjärta blev det en snöplig förlust med 2-3. Det trotts att DIF (Djurgården) hämtade upp ett underläge (0-2) till 2-2 och hade ett skott i stolpen innan MFF (Malmö FF) kunde göra sitt segermål.
Det som slog mig redan på tunnelbanan på vägen till Stadion var hur lugnt det var. Ingen fylla. Glada förväntansfulla supportrar i olika åldrar. Familjer. Inte många, men ändå (det var ju måndagskväll). Jag såg en gammal man som gick kutryggig med långsamma, men bestämda, steg mot ”borgen” med sin blårandiga halsduk runt halsen. Men de flesta var väl i 30-40 årsåldern. Majoriteten män och pojkar. Många som hade sina söner med sig.
Uppe på Vallhallavägen var det en ström av folk som sedan delade upp sig. Vissa svängde ner mot Lidingövägen och sektionerna A-E. Andra vandrade mot klacken i sektionerna M och N. Vi gick in från Valhallavägen. I medlemstältet satt folk och tog en öl. Åt en korv eller hamburgare. Runt om utanför själva arenan såldes korv, hamburgare, läsk, godis och givetvis olika typer av supporterartiklar.
Det som var märkbart var lugnet. Visst fanns det poliser på plats. Man vet ju aldrig och de har ju ansvar för ordning på allmän plats. Men det var inga mängder med poliser som man dessvärre sett på andra fotbollsarenor.
Folk åt sin korv. Drack sin öl eller läsk. Några köpte supporterartiklar. Sakta men säkert vandrade de 10 000 mot sina platser inne på arenan. På plats var det hejaramsorna som hördes. Den positiva läktarkultur som vi alla äkta idrottsälskare vill ha och önskar. Inget ”HATA”. Inga onödiga könsord mot motståndare eller deras hejaklack.
Matchen startade och hejaramsorna ljöd mellan läktarna. Det är lite kul när klacken och den aktiva läktaren på andra sidan planen bollar ramsorna mellan sig. Trotts förlust var det en positiv stämning (om än en del besvikelse givetvis).
Djurgården har arbetat hårt med att etablera begreppet Djurgårdsfamiljen. Jag tycker de har lyckats så här långt. OK, det har bara spelats fyra omgångar. Men ändå. Jag måste nästan besöka en match på Söderstadion och Råsunda också för att känna av om även AIK och Hammarby har lyckats i sitt arbete med en positiv läktarkultur. Jag hoppas det. För fotbollen och idrotten.
Arnes tankar och funderingar 