Stockholm marknadsförs som en stad i värdsklass och som ”The Capital of Scandinavia”. Till stor del är det helt korrekt. Stockholm är fantastiskt och tillsammans med kranskommuner och de kommuner som är med i samarbetet med Stockholm Business Region ger det bra möjligheter för besökare och företag. Men på ett område är Stockholms stad (med kranskommuner) ohjälpligt efter. Det gäller infrastrukturen för idrotten.
Jag var i Örebro nu i helgen och dömde fotboll i Örebrocupen. Nästa helg bär det av till Göteborg och Gothia cup. Bägge dessa cuper är helt fantastiska upplevelser. Både för spelare, ledare och oss domare. Som Stockholmare blir man otroligt avundsjuk på de möjligheter som Örebro och Göteborg kan erbjuda sina idrottsintresserade medborgare.
Gothia Cup spelas på över 100 planer i Göteborg, Mölndal och Kungsbacka. I Mölndal är det sju planer och i Kungsbacka tio planer som används. Resten av planerna, dvs ett 90-tal, ligger inom Göteborgs stadsgräns. Jag tvivlar på att Stockholm, som ändå är dubbelt så stort, kan erbjuda nästan 100 gräs- och konstgräsplaner. Ta bara Kvibergsområdet. Där ligger ett pärlband av 11-mannaplaner. Totalt runt 25 planer på det nedlagda militärområdet. För en Stockholmare som tycker om fotboll är det nästan att uppnå Nirvana att se detta band av fotbollsplaner. Under Örebrocupen spelas matcher (11-manna) på ett 25-tal planer. Alla dessa (utom fem) är naturgräs.
Nu är naturgräs inget självändamål i sig. Men man kan bara konstatera att idrotten i Stockholm har mycket svårare än i övriga landet. Ett fd. borgarråd har skrutit över att Hammarby Sjöstad har lika många innevånare när det är färdigbyggt som en normalstor svensk kommun. Men en normalstor svensk kommun har åtminstone en idrottsplats, en eller ett par idrottshallar och ett antal andra faciliteter för idrott och fritid. Hammarby Sjöstad har en idrottshall och kommer att få en sjumanna fotbollsplan. Att man gjort det misstaget där är illa nog. Men Stadsbyggnadskontoret fortsätter att planera som om dess innevånare inte behöver röra på sig. I både Norra Djurgårdstaden och Hagastaden lyser infrastruktur för idrott med sin frånvaro. Dessa områden kommer att bli fantastiska att bo och leva i. Om man bortser från den lilla detaljen som heter idrott.
Samtidigt kämpar alla klubbar, från märkesklubbarna till minsta kvartersklubb, med att få tillgång till det som finns. Men så länge det finns liv finns det hopp. Jag hoppas att makthavarna i Stadshuset kan ta beslut om mer utbyggd infrastruktur för idrotten generellt, inte bara för fotbollen.
Även om det ser mörkt ut i innerstaden ser det lite bättre ut utanför tullarna. Man planerar att göra Gubbängsfältet till ett sportfält för både ruggby, amerikansk fotboll och fotboll. Kärrtorps IP ska eventuellt få två nya konstgräsplaner och det finns idéer om att anlägga en hall för bandy på Tallkrogens bollplan (Valsknopp).
Detta är några saker som finns på planerarnas bord. Det är bra, men det behövs, som sagt, även en infrastruktur i innerstaden och i de nya områden som planeras.
Arnes tankar och funderingar 