Valborg! Nu är det äntligen vår!

Valborg är och har säkert alltid varit en helg när man ska festa. Nu är våren här. Sommarmånaderna ligger framför en och allt är en enda underbar ljus tid. Allt känns bara så himla skoj! 1 maj har dessutom i över 100 år varit vänsterns och Socialisternas stora högtid när man festat och gått ut och demonstrerat mot sin egen politik, men det är en annan historia.

Ljuset som kommer. Värmen. Glädjen. Allt detta brukar gammal som ung känna. Det är väl knappast någon som inte har festat till dagarna runt Valborg och 1 maj. En helg som i år när själva valborgsmässoafton ligger på en måndag blir hela helgen en enda stor fest i väntan på elden och en eventuell bakisdemonstration på tisdag.

Igår kväll (fredag) sitter vi hemma, som man i min ålder oftast gör en fredagkväll (om man inte är ute på domaruppdrag eller kikar på domare). På övervåningen hör jag hur dottern pratar ganska upphetsat och lite oroligt med ett par kompisar. Ganska snabbt förstår vi föräldrar att allt inte ligger helt rätt till. Mycket riktigt. Två av hennes kompisar hade planerat att gå ut. De hade grundat lite hemma (alkohol är ju inte direkt gratis på krogen, i synnerhet inte för gymnasieungdomar). På bussen in till stan har den ena av damerna kännt sig lite illamående. De kliver av bussen och tjejen i fråga får snart upp hela dagens födointag. Den andra tjejen vet inte riktigt hur hon ska göra. Han klarar inte av att få med sig sin kompis.

Av en händelse ringer dottern (som som sagt är hemma) upp den av tjejerna som är hyffsat nykter. Vi föräldrar hör som sagt samtalet. Vi beslutar oss snabbt för att ta bilen in till stan och hämta tjejerna.

På plats ser vi två tjejer som har allt annat än en trevlig kväll på stan. En som är totalt plakatfull och hennes kompis som inte riktigt har kontroll på läget. Vi konstaterar att det är mycket folk ute, men ingen INGEN har gjort något för att hjälpa tjejerna. Ingen har ringt efter en taxi, polis eller kanske en ambulans. Vi funderade en stund på om vi istället för att åka hem skulle ta damen till Södersjukhuset. Men eftersom flickan är hyffsat kontaktbar åker vi hem till oss istället.

Väl hemma bäddar vi ner flickan. Kompisen är oändligt tacksam och dottern fick förhoppningsvis klart för sig att vi som föräldar inte skäller och förmanar i ett sådant här läge. Det viktiga är att man kommer hem.

Samtidigt som vi håller på med detta har jag på näthinnan en artikel som berättar om langning av alkohol till unga, i synnerhet dessa tider. Valborg, studentfirande osv. Jag hoppas innerligt att detta blir en läxa för de två tjejerna som inte fick någon kul kväll på stan och vår dotter som såg vad som hade kunnat hända. På samma sätt hoppas jag att vi som är vuxna inte köper ut öl, vin och sprit till de som ännu inte är fyllda 20.

Var detta verklighet?

Igår (måndag 16 april) besökte jag tillsammans med min son och en kompis till honom, samt nästan 10 000 andra, Stockholms Stadion. Vi såg DIF – MFF. För den som läser detta och inte är fotbollskunnig var det match mellan Djurgårdens IF och Malmö FF.

Matchen i sig kan vi lämna därhän. Men för att strö lite salt i mitt Djurgårdshjärta blev det en snöplig förlust med 2-3. Det trotts att DIF (Djurgården) hämtade upp ett underläge (0-2) till 2-2 och hade ett skott i stolpen innan MFF (Malmö FF) kunde göra sitt segermål.

Det som slog mig redan på tunnelbanan på vägen till Stadion var hur lugnt det var. Ingen fylla. Glada förväntansfulla supportrar i olika åldrar. Familjer. Inte många, men ändå (det var ju måndagskväll). Jag såg en gammal man som gick kutryggig med långsamma, men bestämda, steg mot ”borgen” med sin blårandiga halsduk runt halsen. Men de flesta var väl i 30-40 årsåldern. Majoriteten män och pojkar. Många som hade sina söner med sig.

Uppe på Vallhallavägen var det en ström av folk som sedan delade upp sig. Vissa svängde ner mot Lidingövägen och sektionerna A-E. Andra vandrade mot klacken i sektionerna M och N. Vi gick in från Valhallavägen. I medlemstältet satt folk och tog en öl. Åt en korv eller hamburgare. Runt om utanför själva arenan såldes korv, hamburgare, läsk, godis och givetvis olika typer av supporterartiklar.

Det som var märkbart var lugnet. Visst fanns det poliser på plats. Man vet ju aldrig och de har ju ansvar för ordning på allmän plats. Men det var inga mängder med poliser som man dessvärre sett på andra fotbollsarenor.

Folk åt sin korv. Drack sin öl eller läsk. Några köpte supporterartiklar. Sakta men säkert vandrade de 10 000 mot sina platser inne på arenan. På plats var det hejaramsorna som hördes. Den positiva läktarkultur som vi alla äkta idrottsälskare vill ha och önskar. Inget ”HATA”. Inga onödiga könsord mot motståndare eller deras hejaklack.

Matchen startade och hejaramsorna ljöd mellan läktarna. Det är lite kul när klacken och den aktiva läktaren på andra sidan planen bollar ramsorna mellan sig. Trotts förlust var det en positiv stämning (om än en del besvikelse givetvis).

Djurgården har arbetat hårt med att etablera begreppet Djurgårdsfamiljen. Jag tycker de har lyckats så här långt. OK, det har bara spelats fyra omgångar. Men ändå. Jag måste nästan besöka en match på Söderstadion och Råsunda också för att känna av om även AIK och Hammarby har lyckats i sitt arbete med en positiv läktarkultur. Jag hoppas det. För fotbollen och idrotten.