Arnes tankar och funderingar

Jag noterar just att de enda gångerna jag kommer mig för att skriva lite på min blogg är när det handlar om lite tråkiga saker. Tråkiga saker som sjukdom och död. Konstigt egentligen eftersom jag ofta har massor av tankar som jag skulle vilja utveckla i skrift som är både kul och allvarliga utan att handla om sjukdomar. Men nu är det som det är.

Idag ska jag och mina två barn åka till barnens farfar. Eller egentigen, åka och säga hejdå. Han dog för någon månad sedan. 81 år och cancer. Inga konstigheter med det. Jag tycker det var sjönt att han slapp lida. Men det som gör mig lite illa till mods är det faktum att han och hans fru (inte min mamma) förvägrar oss andra att ha en riktig begravning. Det behöver absolut inte vara en kyrklig historia med präst, psalmer och en massa vackra ord om vilken fin man han var. Han var vare sig bättre eller sämre än alla vi andra. Men ett lite mer värdigt avsked än att åka hem till änkan och käka lite smörgåstårta hade varit på sin plats, tycker jag. Jag vet att det finns en hel del av hans gamla elever som gärna hade sett någon form av tillställning för att säga tack för x antal år i skolan med honom som lärare.

Min faster dog förra sommaren och min kusin Catherine hade organiserat en fantastisk begravning. Inte en kyrklig artefakt så långt ögat nådde. Men en värdig avslutning på hennes liv. Ett värdigt avsked. Ett fint (och trevligt) avsked. Jag önskar min far hade fått något liknande. Men jag hade dessvärre inte mycket att säga till i den frågan. Bara att gilla läget, förklara för Jesper och Sofia varför det är som det är. Åka ner till Valdemarsvik och äta en jädra smörgåstårta och sedan åka hem.

Ute skiner solen. Trevligt. Om en vecka är jag i Göteborg för Gothia Cup. Jätte trevligt. Livet är absolut inte bara sjukdom, död och sorg. Tvärtom. I stort sett är livet väldigt kul, men visst finns det vissa saker som man önskar hade varit lite annorlunda……

Idag har jag svårt att koncentrera mig. Har väldigt svårt att få något vettigt gjort. Varför då? Ja, jag ska om ett par timmar gå på en begravning. Begravningar är oftast oerhört fina och stillsamma tillställningar. Men när den det handlar om är för ung för att hamna där då blir det bara jobbigt och massor av tankar och olika känslor far genom kroppen.

 

En av mina bästa vänner gick bort för några veckor sedan. En levnadsglad och oerhört positiv person som nästan alltid hade nära till ett klingande skratt. Cancer. Fort gick det också. Samtidigt som det är skönt att personen i fråga slapp lida så länge är det en chock för omgivningen. Hennes man och son har en tuff tid framför sig.

 

Man funderar lite i stort över hur nära och lite skillnad det är mellan liv och död. Jag tänker på AIKs fotbollsmålvakt som dog i sömnen natten till igår. Hemskt.

 

Idag är det alltså begravning och jag har fått äran att bli inbjuden till den. Det blir en liten ceremoni med bara de närmaste, som jag förstått. Det blir säkert en vacker och minnesvärt tillställning.

 

Jag har som sagt svårt att uppbåda energi till arbetet just nu. Samtidigt så är det som Freddie Mercury i Queen sjöng, ”The show must go on”.

 

När jag fick dödsbudet för några veckor sedan var jag på väg att förbereda ett möte med våra bägge huvudleverantörer. Min chef uppmanade mig vänligt, men oerhört bestämt, att strunta i det och ta en promenad. Jag skrev ett mail till mötesdeltagarna vad som hänt och vad jag förväntade mig av mötet som nu fick hållas utan mig. Tacksam för att ha en chef som ser så på livet och verksamheten vi håller på med.