Idag har jag svårt att koncentrera mig. Har väldigt svårt att få något vettigt gjort. Varför då? Ja, jag ska om ett par timmar gå på en begravning. Begravningar är oftast oerhört fina och stillsamma tillställningar. Men när den det handlar om är för ung för att hamna där då blir det bara jobbigt och massor av tankar och olika känslor far genom kroppen.
En av mina bästa vänner gick bort för några veckor sedan. En levnadsglad och oerhört positiv person som nästan alltid hade nära till ett klingande skratt. Cancer. Fort gick det också. Samtidigt som det är skönt att personen i fråga slapp lida så länge är det en chock för omgivningen. Hennes man och son har en tuff tid framför sig.
Man funderar lite i stort över hur nära och lite skillnad det är mellan liv och död. Jag tänker på AIKs fotbollsmålvakt som dog i sömnen natten till igår. Hemskt.
Idag är det alltså begravning och jag har fått äran att bli inbjuden till den. Det blir en liten ceremoni med bara de närmaste, som jag förstått. Det blir säkert en vacker och minnesvärt tillställning.
Jag har som sagt svårt att uppbåda energi till arbetet just nu. Samtidigt så är det som Freddie Mercury i Queen sjöng, ”The show must go on”.
När jag fick dödsbudet för några veckor sedan var jag på väg att förbereda ett möte med våra bägge huvudleverantörer. Min chef uppmanade mig vänligt, men oerhört bestämt, att strunta i det och ta en promenad. Jag skrev ett mail till mötesdeltagarna vad som hänt och vad jag förväntade mig av mötet som nu fick hållas utan mig. Tacksam för att ha en chef som ser så på livet och verksamheten vi håller på med.
Arnes tankar och funderingar 