Stockholm, ett u-land?

Under sensommaren och förhösten har både AIK och Djurgårdens fotbollsföreningar funderat över var de ska spela sina hemmamatcher från säsongen 2013. Råsunda stängs och ska rivas. Stockholms Olympiastadion från 1912 får inte användas för elitfotboll från 2013. Istället erbjuds Swedbank Arena i Solna och Stockholmsarenan vid Globen. Bägge dessa nybyggen ska vara klara till första avspark 2013.

AIK har inte bestämt sig var de ska spela. Men det är ingen som kommer att tycka det är konstigt om klubben väljer arenan i Solna. Djurgården har ännu inte bestämt sig. I alla fall inte officiellt. Men ett hett tips är att man väljer att styra kosan söder ut, mot Globenområdet och Stockholmsarenan.

Hammarby Fotboll har redan bestämt sig för Stockholmsarenan. Men om kräftgången fortsätter kanske man inte har råd, utan får spela på Enskede IP eller Kärrtorps IP.

Både DIF och AIK har våta drömmar om egna arenor. DIF hoppas att få bygga en arena på nuvarande Östermalms IP och AIK har i ett utspel med Sundbybergs kommun presenterat en plan på en arena endast några stenkast från Swedbank Arena i Solna. Dessa bägge planer är totalt orealistiska. DIF kommer sannolikt aldrig att få Djurgårdsförvaltningen och Stockholms Stad att gå med på ett bygge. AIK försöker nog bara använda Sundyberg som en bricka för att få en bra deal med arenan i Solna.

Behövs det fyra stora arenor i Stockholm med närförortskommuner? Svaret är givetvis NEJ! Det räcker mer än väl med två. Att lagen vill ha egna arenor är någon form av storhetsvansinne. Se på Roma och Lazio i Rom och Milan och Inter i Milano. Dessa lag delar arenor. Kan de kan våra förhållandevis små klubbar göra det. Kan man åka till Globen och Hovet för att se på ishockey på vintern kan man åka dit för fotboll på sommaren.

Det som behövs i Stockholm är arenor för breddidrott. I samband med planering av de nya stora bostadsområdena måste planerarna tänka mer på idrott och fritid. När byggdes en idrottsplats senast? När byggdes en simhall senast (det var väl Eriksdalsbadet)? När byggdes en idrottshall senast (det var väl Sjöstadshallen)? För att man ska fylla de stora arenorna som är till för eliten måste det finnas en infrastruktur som gör det möjligt för talanger att bli just elit. Som man idag planerar (eller snarare inte planerar) i Stockholm glömmer man detta.

Stockholm är ett u-land när det gäller infrastruktur för breddidrott alla kategorier. Man kan jämföra med vilken annan kommun som helst så kommer man att hamna totalt sist. Synd. Jag hoppas på en annan utveckling. Det kommer att gynna både Stockholm och dess innevånare.

Olika syn på omsorg, eller vad katten håller de på med?!

Imorgon (torsdag) ska vi ha Social Delegation i Farsta. Som i alla stadsdelar har man ett utskott från själva nämnden som hanterar individärenden inom den sociala sektorn. Det är ärenden där handläggarna och cheferna inte själva får ta de formella besluten. Vad som förundrat mig så länge jag haft uppdrag i det utskottet (7 år) är den misstänksamhet som finns därute.

Socialtjänstemän är människor så givetvis kan det bli fel ibland. Men i de absolut flesta fallen handlägger de sina ärenden med högsta respekt för de inblandade och med en stor kunskap om lagar och de inblandades rättigheter (och givetvis skyldigheter).

Besöker man en del bloggar och andra typer av inlägg möts man av misstro och misstänksamhet. Man utgår från att de sociala myndigheterna djävlas med folk. Att man omhändertar barn bara för att det är kul och gärna placerar dem i sina kompisars vårdhem, där de får del av den feta dygnskostnaden som skattebetalarna får betala.

Givetvis är det inte så. Man tvingas som sista nödlösning omhänderta barn av två orsaker. 1. Barnet utsätter sig själv för sådan fara att det finns risk för den egna hälsan. 2. Barnets vårdnadshavare kan (av olika orsaker) inte ta hand om barnet. 

Vad jag saknar hos de som spyr galla över socialen är en fundering över varför det som hänt har hänt. Vad har man själv för ansvar över det inträffade? Det är inte så lätt att tänka så när man är mitt inne i det givetvis, men ändå.

Jag är imponerad över alla socialtjänstemän som i sitt arbete har till uppgift att se till att alla människor får en så dräglig tillvaro som möjligt. Detta trotts att de ganska ofta får utstå både hot, smädelser och andra mindre trevliga händelser. Jag är mindre imponerad över journalister och andra som utnyttjar den totala sekretess som råder (för att skydda den enskilde individen!) i syfte att skapa misstänksamhet och gärna bygga upp ett hat mot de som egentligen har till uppgift att hjälpa och på sikt se till att de inblandade personerna kan leva normalt.

Imorgon ska vi, som sagt, ha Social Delegation i Farsta. Jag ska inte säga att det är roligt. Men det är inspirerande och spännande att vara en liten del av något riktigt och verkligt. Nämligen att hjälpa människor som har det svårt och är utsatta på olika sätt. Jag är otroligt glad över den proffsiga kader av kompetenta och duktiga tjänstemän vi har på och runt stadsdelsförvaltningen i Farsta.