Författare: arnefred

Jag har de senaste dagarna funderat en del på en sak som jag fick höra för ett tag sedan. En av våra domarinstruktörer hade haft en kurs. En av de årliga vidareutbildningarna vi har för alla fotbollsdomare. En av deltagarna hade kommit fram till instruktören i fråga och ville delge ett problem. Eller en uppfattning kanske snarare. På grund av sin religiösa övertygelse kan han inte skaka hand med kvinnor. Det är ju så att man alltid (åtminstone före avspark) hälsar på ledare och lagkaptener. Ibland är det kvinnliga ledare även på herrmatcher.

Det var ingen direkt nyhet. I domarkommittén har vi fått information om det här då det finns ledare (både manliga och kvinnliga) som tagit illa vid sig och anmält domaren i fråga. Jag har funderat en hel del på hur vi som idrottsledare ska agera då det här inträffar. Det finns religiösa grupperingar inom både islam och kristendomen som har den här uppfattningen. Alltså att man inte kan hälsa genom att skaka hand med en kvinna som inte ingår i den egna familjekretsen.

I Sverige har vi inom alla folkrörelser länge arbetat för allas lika värde. Alla ska ha möjlighet att delta, oberoende kön, tro, etnicitet, ålder mm. Vi arbetar för att kvinnlig idrott ska ha samma möjlighet som manlig. Vi vill att människor med olika bakgrund ska kunna vara med på lika villkor. Är det då okay att en enstaka person, eller några få personer inte vill göra något som de flesta av oss ser som självklart? Alltså något så enkelt som att skaka hand när man hälsar?

Frågan kan vid första tanken kännas självklar. Det handlar om allmän hyfs. Klart man ska hälsa som vanligt folk! Men sedan börjar man vända och vrida på tankarna. Vi har ju religionsfrihet här i landet. Samtidigt arbetar vi för jämställdhet. Allas lika värde. Allas lika värde…… Det borde ju även betyda att en person som har en tro som medför att han eller hon inte kan hälsa (skaka hand) med en person av det andra könet ska respekteras ändå?

I Danmark har man beslutat att halal slakt ska inte ska få förekomma. Djurskydd och omtanke om djuret vid slakt har större dignitet än religion. Djurrättsaktivister, och kanske ”vanligt” folk tycker att det är bra. Men vad kommer först? Vem har rätt att döma? Vad är rätt eller fel? Religionen eller ”allmänt hyfs”?

Du som eventuellt har orkat läsa ende hit får hemskt gärna återkoppla till mig. Det enda jag kan konstatera är att alla mynt har tre sidor…….

Livet går liksom i trappor. Man travar på och dagarna går. Man märker inte så mycket annat än att dagarna går och det händer en hel del vardagliga saker. Men så plötsligt upptäcker man att man just klivit upp ett steg på sitt livs ålderstrappa. Det behöver absolut inte vara något negativt. Ofta är det trevliga och positiva saker. Första kärleken är ett litet trappsteg. Likaså när den tar slut. Inte fullt lika trevligt trappsteg. Att gå ut skolan är ett kul trappsteg. Likaså första heltidsjobbet, eller första jobbet över huvud taget. En dag kommer kvinnan man lever ihop med och meddelar att man ska bli förälder. Ett väldigt stort och trevligt trappsteg.

Ännu större blir det trappsteget den dagen det lilla pyret tittar fram. Och en helt ny fas startar i livet, vare sig man vill eller inte. Så småningom kanske ett pyre till tittar fram. Lika stort trappsteg det i livets trappa. De små pyrena börjar dagis (eller måste man säga förskola?). Springer genom skolan och gymnasiet. Jo, det gick med en farlig fart.

Tonåren med sina små utbrott och de små pyrenas trappsteg. För egen del upphörde de märkbara stegen när det sista pyret börjat sina första andetag på BB. Men nu helt plötsligt känns de små små trappstegen som man uppenbarligen klivit på de senaste 20 åren. Från och med nu är man inte tonårsförälder längre. Den yngsta krabaten är vuxen på riktigt. Hon befinner sig dessutom med 3 andra tjejer på ett äventyr i Asien och Australien (om de nu kommer dit). Sonen är sedan ett halvår på ett universitet i USA. Spännande för dem bägge och en ny upplevelse för den nu ganska härdade pappan. Först nu tror jag att jag fattar vad mina föräldrar tänkte när jag stack till sjöss. Å andra sidan hade de två tonåringar kvar hemma då. Återigen, grattis på 20-årsdagen!