Så är det då julafton igen. Under några veckor har man arbetat frenetiskt för att få allt klart inför just denna dag. Så är det och så har det varit så länge jag minns, och det börjar bli länge…..
Jag är väldigt kluven för den här helgen och högtiden. Det är lite mysigt med alla förberedelser. Presenter som man köper till nära och kära. Alla önskar varandra en God Jul och Gott Nytt År. Trevligt, ja. Men ändå är det något som gör att jag som sagt är kluven inför den här helgen. Det är alla måsten. Man måste göra si och man måste göra så. Några av de bästa jular jag upplevt var under den tid när jag var ute till sjöss eller arbetade på Waxholmsbolaget. Sedan har jag upplevt massor av kul jular även i modern tid.
Men mitt i all glädje och omsorg om de närmaste kan jag inte låta bli att tänka lite som Karl-Bertil Johnsson. Ni vet Tage Danielssons figur som brukar visas på TV varje jul. Det finns många ensamma människor därute. Många barn som hatar den här helgen. Hater den därför att deras föräldrar är så jävla fulla att de knappast vet att det är jul, eller att de har barn att ta hand om. Som ordförande i en social delegation får man en del att tänka på.
Jag vill inte ta ifrån någon den glädje som många känner, bland annat mina egna barn. Och jag önskar verkligen alla en bra helg. Men jag önskar också att fler kunde känna en äkta glädje.
Usch, det där lät verkligen dystert. Jag känner mig inte dyster, eller jo, lite. Men det beror nog mest på trötthet. Godnatt därute och God Jul! Om drygt 14 timmar är det Kalle Anka och sedan en massa god mat! 🙂
