Livet går liksom i trappor. Man travar på och dagarna går. Man märker inte så mycket annat än att dagarna går och det händer en hel del vardagliga saker. Men så plötsligt upptäcker man att man just klivit upp ett steg på sitt livs ålderstrappa. Det behöver absolut inte vara något negativt. Ofta är det trevliga och positiva saker. Första kärleken är ett litet trappsteg. Likaså när den tar slut. Inte fullt lika trevligt trappsteg. Att gå ut skolan är ett kul trappsteg. Likaså första heltidsjobbet, eller första jobbet över huvud taget. En dag kommer kvinnan man lever ihop med och meddelar att man ska bli förälder. Ett väldigt stort och trevligt trappsteg.
Ännu större blir det trappsteget den dagen det lilla pyret tittar fram. Och en helt ny fas startar i livet, vare sig man vill eller inte. Så småningom kanske ett pyre till tittar fram. Lika stort trappsteg det i livets trappa. De små pyrena börjar dagis (eller måste man säga förskola?). Springer genom skolan och gymnasiet. Jo, det gick med en farlig fart.
Tonåren med sina små utbrott och de små pyrenas trappsteg. För egen del upphörde de märkbara stegen när det sista pyret börjat sina första andetag på BB. Men nu helt plötsligt känns de små små trappstegen som man uppenbarligen klivit på de senaste 20 åren. Från och med nu är man inte tonårsförälder längre. Den yngsta krabaten är vuxen på riktigt. Hon befinner sig dessutom med 3 andra tjejer på ett äventyr i Asien och Australien (om de nu kommer dit). Sonen är sedan ett halvår på ett universitet i USA. Spännande för dem bägge och en ny upplevelse för den nu ganska härdade pappan. Först nu tror jag att jag fattar vad mina föräldrar tänkte när jag stack till sjöss. Å andra sidan hade de två tonåringar kvar hemma då. Återigen, grattis på 20-årsdagen!
Arnes tankar och funderingar 